Fick ett sms tidigare idag av min syster, Dessie mådde inte bra i kroppen. Hon har varit väldigt stark de senaste veckorna med baktunga ben och undervikt. Trotts god och fet mat ville hon inte gå upp i vikt, och benen blev inte bättre. Det hade även börjat utvecklas en stor tumör som jag misstänker var en juvertumör.. Att söva en råtta på 3½ år som dessutom är väldigt klen, skulle inte gå! Hon skulle inte klara operationen eller stressen. Så jag bestämde mig, idag skulle vara slutet på de lilla liv hon hade kvar. Även om hon kämpade som bara den! Hennes ben hängde efter henne som om de vore något tillbehör, hon kunde knappt röra dom över huvudtaget. Att se henne ta sig fram var hjärtekrossande!! Sen hade hon väldiga problem med huden och lossade döda hudbitar över hela kroppen, ännu ett problem liksom. Så jag ringde veterinären och fick en tid 20 minuter senare, att tänka att man bara skulle få 20 minuter till med sin älskling var inte kul. Jag försökte samla mig, tog en dusch och sen åkte vi. Hon satt i min famn hela vägen dit. Kollade upp på mig till och från, delade ut en puss också. Min älskling ♥ När vi kom fram så gick vi till receptionen, mamma pratade med hon som stod där och jag fick en kram från ingenstans. Visade sig att min kompis Josefine var där med min hund, och hon visste vad jag skulle göra eftersom jag hade berättat de, och de kändes skönt med lite stöd från sin kompis. Sa snabbt hejdå och fick ett rum och en supertrevlig veterinär kom in och gav Dessie en spruta. Fick hålla i henne samtidigt, men hon gjorde inge motstånd alls vilket tydde på att hon verkligen inte mådde bra. Tog ca 30-40 minuter och 2 sprutor innan hon var bort. Men hon har de bra nu, och det är huvudsaken! Hon har gett mig så fina minnen och så mycket kärlek. Hon har visat mig hur underbara djur råttor är och att ett husdjur kan beytda allt på bara 3 år ♥